Dagen som gick... och föll

YesYes! Nu sitter jag här, knegat som fan hela jävla dagen och darrar som ett asplöv! att den lediga helgen anländer som en skänk från den gode fan är därmed underförstått.

Men låt oss nu vältra oss i skiten innan vi leviterar till himlen och de roliga nyheterna...

Imorse, när jag vaknade (som de flesta vet brukar jag gå upp tidigt innan kneg-time för att inta mösli och andra födoämnen) drabbades jag av akut panikångest och skrek ut de agoniska känslor som plötsligt rammade mig från alla håll och kanter... efter att ha samlat mig somnar jag om för att sedan vakna upp igen, denna gången är jag lugnare men hjärnan ligger fortfarande i idle-mode och varje tanke tar lång tid att bearbeta. Jag bestämmer mig förvånansvärt nog för att det inte är värt att gå upp och äta mösli innan jag ska lunka till bøffen. Så jag ligger och gnyr i sängen och snozar fram klockan i tvåminuters intervaller, efter tionde gången i ordningen blir jag vansinnig och flyger ur sängen och välter ner en synth som jag har ståendes lutande mot väggen (jävligt onödigt så här i efterhand).

Det är nu 5 minuter kvar till bussen styr kosan mot bøffhuset, så på med kläderna från gårdagen och iväg... hade gärna skrivit något sjukt skrockigt här men tyvärr satt jag bara på bussen och såg moloken ut så något annat vore ren och skär lögn.

Väl framme har de goda vännerna deppression och apati börjat skrida till verket för att göra herr Winnerheds dag till ett helvete, men dom jävlarna tar vi lätt död på med koffein-överdos! Tänker jag och ler självgott över min enastående problemlösarförmåga. Ya mama would be proud...

Efter en mjukstart med 2 svarta kaffe och en dubbel svart espresso, kläcker jag ur mej frågan -(till min käre vän och partner in crime: Joel)

- Hur många espresso kan man dra i sig innan man börjar få hjärtklappning egentligen?

- Kan man få det överhuvudtaget? svarar Joel slött men sakkunnigt.

Sporrad av detta statement beger jag mig återigen till baren för att hälla i mej mer av denna gudabenådade dryck.

5 dubbla espresso senare konstaterar jag att jag fortfarande känner mig lika sleten, bara mer full i magen och illamående. Det var då det slog till! En blixt från klar himmel! "IM BRUCE LEE! FUCKERS!!!" och racet var igång!

Trodde aldrig man kunde känna sig så tjackad på kaffebönor, en förbipasserande idé om att klokt underhålla ruset med mer koffein skrotades snabbt till fördel för mer tjackigt ikringspringande och upptåg! Joel hakade på och även om han kanske inte dragit i sig lika mycket som jag så betedde han sig jävligt stissigt, iallafall vad jag minns... efter att lunchrushen lagt sig avtog också koffeinruschen och lämnade mig och Joel som två gamla fulla sjörövare, hängandes över relingen (matluckan) sen gick det bara utför...

Imorgon kommer mamma och hälsar på, hade tänkt städa... klockan är 02:13... orka

(undrar du också vart de utlovade goda nyheterna tog vägen?)